Tveksam rörelse.
Längtar efter att få skriva igen. Längtan efter att känna igen. Längtan efter det normala. Längtan efter att leva. Min hög med postit-lappar med allt kul man kan skriva om som händer. Frustrationen över tomheten, som paradoxalt fyller upp till en icke-tomhet. Varje dag är en dag. En död dag. Flera döda dagar. Högar av döda dagar. Väntar på klivet över dem. Jag började lyfta foten, siktade in mig, men trycktes sakta bakåt, en fast hand tryckte ner min fot på marken igen. Bakom högen. Eller är det bara morgondeppighet, det är väl så här allt är, för alla. Det är värre för alla. Jag rör min kropp. Och jag har börjat skriva några ord. Sakta krafsa till sig lapparna och starta om.