I dag var första dagen jag upptäckte hur oerhört fånig man ser ut när man lallar. Jag såg ett band med tre lallande killar, såg lite ut som Purple and Brown, se “För trista dagar.”, men med en mer pyramidliknande mun. Bra musik, men oerhört svårt att hålla sig för skratt när man såg dessa trekantsseriemunnar. Hehe.
“I’m really good in bed.”
citat Santoshi, under diskussion om mina 12-timmars sovperioder.
“Hela världen är så underbar när man är korkad, tom och glad.”
citat Markus Krunegård
Och vad är grejen med att alla låtar måste ha refränger? Om man nu använder musik som ett sätt att uttrycka sig på hur kommer det sig att man inte bara kan uttrycka sig utan även måste nöta in att essensen i det jag vill säga är det här = refrängen. Är det mitt semesterprojekt tro? Att leta låtar utan refräng.
Ordet whiplash får en ny innebörd.
Man vill ju liksom bara hänga med honom. Tack för tipset digg-Johan.