moody market

Rensade datorn och hittade lite gammalt skrot sen några år tillbaka. Kanske lite naivt, men blev ändå lite förtjust i några formuleringar.

“Man kan inte bara lägga sig platt ned som en skugga som slickar asfalten med varenda por på dess yta. Man måste kämpa. Släppa in lite luft emellan mörk, klibbig, sötdoftande sten som etsats fast på båda sidor, lite luft, släppa vakuumet sakta ta sig upp, vingligt, tunt, skakig profil, skaka av. Välja att vara vuxen, eller har den vuxna tagit över, är det för mycket bestämdhet, varför vill jag inte lyssna på mig själv, en stor spricka genom hela kroppen, hur ska den lagas, vem ska hjälpa mig att laga den. Den behövs en förhandlare, de två jagen vägrar att kompromissa, men jag då? Vem tänker på mig? Vem är jag? Är det själen och de andra två är min kropp o viljor, men har jag ingen egen vilja då? Hur funkar det? Hur funkar jag? Hur ska jag kunna funka?”

Är så urbota trött på amerikanska tv-serier som insinuerar att hjärntumörer ger en en övernaturlig förmåga och det är lite jobbigt i livet för att man har de förmågorna, men annars är det bra. Eller hur? Vad är det som gör att uppenbarligen så många amerikanska tv-seriemanusförfattare inte har ett hum om verkligheten. Men jag kanske inte ska klaga … jag sa ju senast häromdan: “Men den här boken är fiktion, det är inte realistiskt”. Men ändå, finns det inte lite olika teman, eller är det bara inköparna det är något knas med?