Tappade hundöron och kramgoa köttgrottor.

Eftersom det är väldigt attraktivt att ta bort mina hundöron när jag lånar ut böcker – och då menar jag inte bara du som läser de fantastiska Stureplansnovellerna just nu, det finns andra också … – så får jag helt enkelt skriva ner de bra passagerna här. Så då ska vi se, lyssna på det här skönt deppiga och igenkännande stycket:

“Elsie sjönk ihop en aning, betvingade en hastig impuls att sjunka ännu djupare, att bara lägga sig framstupa med kinden mot köksbordets grå perstorpsplatta och bli sittande så tills hon förintades av hunger eller törst, och höjde för säkerhets skull sina armar och lutade huvudet i händerna. […] Under ett andetag drog en bild förbi, hon såg sitt eget huvud dyka upp i ett grått hav, men bara hastigt, så hastigt att hon inte ens hann öppna munnen för att skrika på hjälp, innan kölden grep efter henne och drog ner henne under vattenytan igen, ner i den stora tystnaden, den som var så lik den stora tystnaden i det här köket just nu. Och efter tystnaden kom mörkret …”

Ur Is och vatten, vatten och is, Majgull Axelsson (302)

Och den där mardrömmen vägrar ju att lämna hjärnans inre. Det sista jag gjorde innan jag vaknade var att hugga Meatloaf rakt i hjärtat så jag kände hur den taggade eggen fastnade i hans revben, då stötte jag in den riktigt ordentligt, sen högg jag lite till när jag ändå var på gång. Uh, när fick jag ett sånt agg mot honom, jag tycker ju det är mysigt när Edward Norton gosar in fejjan i Meatloafs tits. Jag vill också kramas …

Leave a Reply