“Vilken sjukt cheesy och kul bild”, for genom genom mina tankevindlar, sen blev det bara bättre. Det är alltså en dator inbyggd i en uppstoppad bäver, fantastiskt kul. Av en konstnär, såklart, vad vore livet utan dem. Trist, antar jag.
Klicka på bilden och läs mer:
De där stackars fem minuterna man har för frukost på helgen förgylls uppenbarligen av SvD, dags att ta en rejäl helgprenumeration och skippa GP. Den sistnämnda är ju som Metro i jämförelse med SvD, men å andra sidan är ju Göteborg en mindre håla … Fast en charmig sådan.
Dagens fördjupande kunskap och överraskning var att Dalí formgett logotypen till Chupa Chups. Perfect match!
Bilden kommer från Franzcesco, klicka på bilden så kommer du dit.
Ja, jag får tacka Krille för FB-tips. Underbar fortsättning på Hammer-skojet.
Ja, jag skulle ju egentligen bara lägga upp ett klipp med Emil Jensens “Hör dåligt fattar trögt”, hittade ett fantastiskt vackert klipp, men sen fann jag något ännu bättre. Det här är ju för kul.
Igår blev jag lite glad och lite ledsen. På väg hem från grill och linbana dyker tre glada män upp i spårvagnsdörren och barrikaderade sig vid mig. En verkade helt nykter och höll koll på de andra, en lite småsluddrande och den tredje helt väck. Så väck att det tog cirka fem minuter att ta sig på och av spårvagnen svajandes vid spårvagnsstolparna som göteborgska lianer. Sen skulle det såklart börja snackas. Han fixerade sin blick vid min röda väska, sa han, “den är så röd”. Mjae, snarare var blicken långt borta i drogernas land, 28 bast och så fruktansvärt borta, lite läbbigt, fast man ser ju aldrig sig själv när man är nere i horisontalläge. Det glada var dock att det var radiokungen som satte sig bredvid mig och han verkade faktiskt helt nykter, det är första gången jag sett honom så städad någonsin, eller har jag bara varit fördomsfull tidigare. Radion var såklart på säkert avstånd i fickan som han fingrade på, men det förblev tyst. Det är något på gång alltså. Men att han skulle vara 45 bast, mjae, det var väl att ta i … eller, jag menar han har ju suttit längst bak i bussen i hundra år … eller är det bara jag som är gammal …
Okej, lite kul har jag sett idag också.
Ledsen för den trista upplösningen, de hade låst det andra klippet.
Vad hände egentligen. Det bara dök upp fåglar i alla möjliga märkliga situationer. Galen fågelattack, men väldigt underhållande. Det började med en notis i Svensk Bokhandel #9:
Ja, vad ska man säga om “The land of Freedom” … Ett snett leende kanske över hur de orkar. Och tacka dem för att de drar igång marknadsföringen för böcker för lika rättigheter, för vem blir inte nyfiken på att läsa denna boken nu. (Nu har jag visserligen inte läst den ännu, är såklart inköpt, men jag har svårt att tro att den handlar om annat).
Fågel nummer två var bara en liten rolig skylt jag råkade komma förbi och kan samtidigt passa på att tipsa om den högtflygande sajten we love typography.
Sist men roligast är ju ändå detta, ett vingklipp ur “Våtmarker” av Charlotte Roche:
“Förr, när det fortfarande fanns en intakt familj, stoppade mamma fågel till allas vår glädje runt jul. Då stoppar man in en liten vaktel i en liten höna, hönan stoppar man i en anka, ankan stoppar man i en liten gås och gåsen stoppar man slutligen i en kalkon. Anusen på respektive djur måste då förstoras med ett par snitt. Och sedan gräddar mamma alltsammans i vår ugn som är extra stor just för denna maträtt. En proffsugn. Ur den kommer det mycket gas om man vill. Mellan varje fågel lägger hon alltid en massa baconskivor, annars torkar alltihop ut eftersom det måste gräddas väldigt länge för att värmen ska kunna borra sig igenom alla fågelskikt.”
Hmmm, känns som att det blir väldigt många ben att sila mellan tänderna …
Alejandro Fuentes Bergström, om vikten av att läsa det finstilta.
Häromdan råkade jag hamna bredvid ett par som båda led av mental oro, tror jag. Kvinnan var så glad över en sak som rett upp sig och de skulle egentligen ut på fler ärenden på stan, men så sa kvinnan: “Man ska vara glad att man får gjort en sak per dag, det ska man vara glad för”. Och så verkade de besluta sig för att bara ha gjort den saken den dagen. Och var väldigt glada över det. Tänk om man kunde leva i en sån värld. Kan man öka sin mentala oro för att sänka den? En sak per dag …
Nä, jag tror inte på det längre. Skönhetsskrapet. Peeling. Nu är det tredje gången gillt med en otrevlig effekt. De två första gångerna skedde visserligen simultant för kanske 20 år sedan, men det avskräckte så det räckte. Alltså, jag o Walle är väl inga skönhetsdyrkare direkt, men vi hade väl kollat runt lite för skoj skull och kom hem med var sin kur. Jag med några asiatiska bönor och Walle med en pimpsten. Man blir ju lite nyfiken och vill ju gärna vackra till sig med en gång. Det kan varit så att vi träffades redan nästa dag … Svullna, såriga och extremt icke-vackra. Peeling … Peela fram en allergichock, det stod det ingenting om. Vi kanske hade vågat oss på peeling igen om vi hade bytt, Walle kanske tål mexikanska bönor som hudgnids och jag visste ju faktiskt att det inte är så bra att riva med en våt pimpsten i ansiktet. Fast jag är ändå imponerad av hur envis hon måste varit med pimpstenen med tanke på sårläget. Alla pormaskar var helt klart halshuggna.
Ja, då var det då den tredje gången som definitivt släckte peelingljuset över min värld.
Tandläkaren. Han är trevlig. Lite disträ kanske emellanåt. Vissa dagar. Denna dagen. Efter mitt tjusiga guldtandsinlägg – som varje år fryser tandläkare och sköterska i en posé och låter dem utbrista ett beundrande “Aaah” – så har jag ju inte haft några hål att laga. Billig i drift, men surt sa tandis. I alla fall, så blir det ju en årlig puts. Och i år gick det vilt till. Kanske inte för tandis som var disträ och inte märkte hur vilt det var i min mun. Den där finkorniga putssanden rörde sig sakteliga över tänderna medan tandis blev mer disträ och uppenbarligen hamnade i någon slags diskussion rakt ut som jag har totalt förträngt eftersom jag mer och mer blev koncentrerad på hur ont det började göra när den där sanden brutalt puttades in i den lilla, lilla glipan mellan tanden och tandköttet. Putsmaskinen bara trängde in mer och mer sand där under. Det sved. Men med en halvborr i munnen – vad göra. Det kändes som ett riktigt dåligt längdhopp. Skrapandes med tänderna i sandbunkern. En snusläpp fylld med sand.
- Det sved lite idag …
- Ja, det är citronsyra i, det kan kännas.
- Jaha, ja …
Nästa dag. Vaknade. Drog tungan över tänderna. Kände den släta, lena känslan, som att klappa en orm. Släpade sig till badrummet. Tandkött? Vitt. Vitt. Avdragbart. Peelat. En vit hinna på mitt tandkött som bara var att lossa. Den sista peeling som kommer i närheten av min kropp. Jo, jag var renad, men gud nåde den som rör mitt tandkött!