moody market

Hittade en text i gömmorna som är från någon slags övning vad det verkar.

“Nja, en tidning denna morgonen, så skulle jag vara en morgontidning ungefär som GP. Sladdrigt, matt material som skrapar mot fingrarna. Men det som är speciellt denna morgonen är att tidningsbunten kastades av från flaket redan klockan tre inatt. Jag har legat ute i fukten och vartenda grådaskigt fiber har blivit råfuktigt och slokande. När den lille mannen med konstig gång, haltade fram för att trögt skära upp spännbandet, så var det inte en befrielse som annars, då man spänner ut buken och andas friskt, beredd på att anstorma frukostborden. Nej, i dag har formen gjutits, ett kors över magen. I svalen hänger jag tungt över mannens arm och flämtar. Han tvingar in mig i brevlådan på våning ett. Jag är orkeslös. Jag bryr mig inte om att han måste vika mig dubbel för att överhuvudtaget få in mina sidfötter på hallmattan. Min storslagna nyhet är inte så intressant längre när jag slokande gömmer rubriken fastsmetad mot namnskylten på dörren. ‘Hoppas de är på semester, eller har dött, eller helt ointresserade av dagens nyheter’, för jag orkar inget annat än att hänga dubbelvikt över luckan.”

Eftersom det är väldigt attraktivt att ta bort mina hundöron när jag lånar ut böcker – och då menar jag inte bara du som läser de fantastiska Stureplansnovellerna just nu, det finns andra också … – så får jag helt enkelt skriva ner de bra passagerna här. Så då ska vi se, lyssna på det här skönt deppiga och igenkännande stycket:

“Elsie sjönk ihop en aning, betvingade en hastig impuls att sjunka ännu djupare, att bara lägga sig framstupa med kinden mot köksbordets grå perstorpsplatta och bli sittande så tills hon förintades av hunger eller törst, och höjde för säkerhets skull sina armar och lutade huvudet i händerna. […] Under ett andetag drog en bild förbi, hon såg sitt eget huvud dyka upp i ett grått hav, men bara hastigt, så hastigt att hon inte ens hann öppna munnen för att skrika på hjälp, innan kölden grep efter henne och drog ner henne under vattenytan igen, ner i den stora tystnaden, den som var så lik den stora tystnaden i det här köket just nu. Och efter tystnaden kom mörkret …”

Ur Is och vatten, vatten och is, Majgull Axelsson (302)

Och den där mardrömmen vägrar ju att lämna hjärnans inre. Det sista jag gjorde innan jag vaknade var att hugga Meatloaf rakt i hjärtat så jag kände hur den taggade eggen fastnade i hans revben, då stötte jag in den riktigt ordentligt, sen högg jag lite till när jag ändå var på gång. Uh, när fick jag ett sånt agg mot honom, jag tycker ju det är mysigt när Edward Norton gosar in fejjan i Meatloafs tits. Jag vill också kramas …

Rensade datorn och hittade lite gammalt skrot sen några år tillbaka. Kanske lite naivt, men blev ändå lite förtjust i några formuleringar.

“Man kan inte bara lägga sig platt ned som en skugga som slickar asfalten med varenda por på dess yta. Man måste kämpa. Släppa in lite luft emellan mörk, klibbig, sötdoftande sten som etsats fast på båda sidor, lite luft, släppa vakuumet sakta ta sig upp, vingligt, tunt, skakig profil, skaka av. Välja att vara vuxen, eller har den vuxna tagit över, är det för mycket bestämdhet, varför vill jag inte lyssna på mig själv, en stor spricka genom hela kroppen, hur ska den lagas, vem ska hjälpa mig att laga den. Den behövs en förhandlare, de två jagen vägrar att kompromissa, men jag då? Vem tänker på mig? Vem är jag? Är det själen och de andra två är min kropp o viljor, men har jag ingen egen vilja då? Hur funkar det? Hur funkar jag? Hur ska jag kunna funka?”

Är så urbota trött på amerikanska tv-serier som insinuerar att hjärntumörer ger en en övernaturlig förmåga och det är lite jobbigt i livet för att man har de förmågorna, men annars är det bra. Eller hur? Vad är det som gör att uppenbarligen så många amerikanska tv-seriemanusförfattare inte har ett hum om verkligheten. Men jag kanske inte ska klaga … jag sa ju senast häromdan: “Men den här boken är fiktion, det är inte realistiskt”. Men ändå, finns det inte lite olika teman, eller är det bara inköparna det är något knas med?

Nu är det kanske dags att rycka upp sig och på något vis få lite tid för sig själv, starta 24-timmars sömnlösa dygn eller något. Föreningen ringde på dörren, jag sprang in och gömde mig bakom sängen. Skakande med filt över huvudet tills jag hörde stegen avlägsna sig i trappan.

Beviset. Det luktar så illa i Allén att till och med råttorna dör.

(= trafikfara, vid cykelparering mellan liken.)

Undras vem som kom med den briljanta idén att sätta träd i Allén som luktar kräk mest hela tiden. De avsöndrar även en klibbig gegga på allt och emellanåt jäser geggan även till, så att det blir mysigt gult skum på vägen som avger en top-of-the-line-kräklukt. Men det hindrar ju inte Gothia att invadera cykelbanorna … Och turisterna får det bekräftat; svenskar är riktiga djävlar på att supa och spy.

Grrrr, ååååh, förbannade pengar. Sur på mig själv också. Jag vill inte bry mig, men det är klart att jag gör, bara för att fixa det sista. Men Stieg Larsson-historien, herregud, girighet. Hur långt får girigheten gå i en familj, varför kan man inte dela. Det är ju det familjer är till för. Jag fattar inte människan, man delar väl. Man frågar väl om man tar sista biten. Fast det händer faktiskt. Det händer, snälla brorsor och snälla syrror.

För mig är det Lyxfällan nästa … Nä, jag tycker jag varit lite snäll i alla fall. Även om inte öl-Johan tycker det.

Igår blev jag lite glad och lite ledsen. På väg hem från grill och linbana dyker tre glada män upp i spårvagnsdörren och barrikaderade sig vid mig. En verkade helt nykter och höll koll på de andra, en lite småsluddrande och den tredje helt väck. Så väck att det tog cirka fem minuter att ta sig på och av spårvagnen svajandes vid spårvagnsstolparna som göteborgska lianer. Sen skulle det såklart börja snackas. Han fixerade sin blick vid min röda väska, sa han, “den är så röd”. Mjae, snarare var blicken långt borta i drogernas land, 28 bast och så fruktansvärt borta, lite läbbigt, fast man ser ju aldrig sig själv när man är nere i horisontalläge. Det glada var dock att det var radiokungen som satte sig bredvid mig och han verkade faktiskt helt nykter, det är första gången jag sett honom så städad någonsin, eller har jag bara varit fördomsfull tidigare. Radion var såklart på säkert avstånd i fickan som han fingrade på, men det förblev tyst. Det är något på gång alltså. Men att han skulle vara 45 bast, mjae, det var väl att ta i … eller, jag menar han har ju suttit längst bak i bussen i hundra år … eller är det bara jag som är gammal …

Tittar på teve tills Mordkomissionen kommer. Då är jag så trött så jag somnar efteråt. Sen börjar en ny dag nästa dag. Då börjar jakten på tiden igen. Jag tog en tidspaus. Det får man inte. Egentligen. Då kunde man läst en bok åtminstone. Dekadens.