moody market

De vadade i brösthöjd i floden. Ja, men var är den någonstans nuförtiden. Var ska de sitta för att de ska se snyggt ut. Jag vet ju liksom var de naturellt sitter, men det är ju inte så vackert nuförtiden. Det skulle man ju egentligen benämna som midjehöjd om man skulle beskriva en vattennivå. Men var ska de vara egentligen. Är det okej att de hänger något under armålan, eller ska de vara parallellt ? (Vilket i och för sig skulle bli en ekvilibristisk hudtänjning). Sen det där med att man alltid ska välja, antingen skåra i axel eller skåra runt revbenen. Åh, vad man är avundsjuk på de som inte behöver vara med om att upptäcka att den bh som satt faktiskt riktigt bra, hade blivit en D-kupa. Fan, jag skulle ner till B. Jag får lätta upp humöret med att läsa vidare om pehån i “Egalias döttrar”.

Hur får man semester från sig själv? Hade varit väldigt skönt. Lite mellanläge, inte allt eller inget. Bara lagom. Det är dessutom aldrig allt, bara inget. Eller inte tillräckligt allt. Man blir ju liksom inte bra på nåt.Tröttsamt att vara halvdann hela tiden. Eller bara sinneslö. Finns väl inget intresse helt enkelt, det är så de säger. Är man intresserad – blir man bra. Det handlar inte om förmåga, bara vilja. Man är väl amöba då. Glider runt utan mål. Känsla av likgiltighet. Fast ändå en amöba som bryr sig. Hur funkar det … En amöba med önskan om vilja. Men kroppen förnekar viljan eftersom man är född som en amöba och amöbor har ingen vilja. Så är det. Det är min kropps fel. Det stämmer ju hela vägen. Eftersom den verkar vilja vara stilla i det amöbastadiet både fysiskt och psykiskt. Ett kroppsbyte alltså. Om man kan byta kön, borde man kunna byta kropp. Byta hjärna, det är ju ändå hjärnan som gör kroppen. Är det hjärnan det är fel på alltså? Hjärntransplantation. Hur långt är det gånget?

Sjuka ljudeffekter det finns i vissa filmer, apropå allt eller inget … eller allt.

Klart att man saknar. Värme. Kärlek.
Nu är det kallt och ensamt.

Jag blir så jävla förbannad. Och trött. Mest trött. Vill sova. Bort från alla problem som lurar i kö runt hörnet och bara dyker upp framför mig varenda jävla dag. Som gubben ur lådan, hånskrattandes rakt i ansiktet utan det minsta ånger eller samvetskval. Jag är bara så trött på att lösa problem, så trött att jag inte vet hur jag ska lösa det längre. Jag lägger mig ner, så kan de stå där och stampa framför mig, stampa på mig. De kanske tröttnar till slut.

Jaha, nu har jag blivit den jag inte ville vara. Räknar kalorier, hungrig, tränar på sektställe och funderar på botox. Men å andra sidan har jag även blivit en annan jag inte ville vara, kroppsligt häng, hår på alla ställen utom på skallen, där växer det inte ett dyft, bara grått i så fall och den där rynkan, vad är det med den? Ge upp för sjutton, låt min panna vara, den vill vara i ett stycke, jag vill verkligen inte ha två pannor. Fast vad gör man i denna tant-era, jo, fixar en aktivistflatfrissa. Säger jag helt fördomsfullt. Fast jag tycker ju de är coola. Fast man får ju hålla sig inomhus under festivalen. Fast är ett ord som jag tydligen använder mycket, men det finns inte i min verklighetsvärld. Jag vill äta ostbågar och dricka vin. Så då gör jag det.

På dörren idag. Jag öppnade inte. Tittade inte ens vem det var. Så är det nu. Så långt är det gånget. Idag i alla fall. Hoppas det blir bättre imorgon.

Det pågår en kamp här.
Precis innan läggdags startade den.
Det är jag eller han.
Jag är instängd och kan inte stänga ute honom.
Ska jag veva med armarna och riskera att få smisk tillbaka.
Slå till hårt och snabbt med risk för ett löst ben i huvudet.
Eller bara vänta ut. Se vem som slocknar först.
Han genom att slå huvudet i väggen eller jag av trötthet.
Eller ska jag tända en lampa i köket och låta honom hänga där.
Sova med ojämn sömn med risk av att bli attackerad när jag minst anar.
Jag avskyr varelser med små hjärnor.
De är så oberäkneliga.
De spattar med benen och vet aldrig vart de ska.
Jag måste nog döda honom.

Jag som trodde jag var narcissistisk. Kolla det här.
Och speglat ur NE: “… Narcissism beskriver hur självet tidigt i utvecklingen normalt laddas med libido (kärleksdrift). Freud kallade detta primär narcissism (motsvarande spegelstadiet hos Lacan) [ ... ] Termen narcissism används också mer allmänt om en självbespeglande livsstil med egoism och förakt för andra, hänsynslöshet och ytlighet.”

Vem är den prydlige mannen, med glasögon och allt, som vrir på räddarcapén och talar förstånd med den skrikiga schizofrene mannen? Vem pratar han med? Mannen med glasögon och allt. Talar han med mannen eller någon av hans röster, försöker han komma igenom spindelväven som mannen fäktas mot. Vill han vara hjälten som räddar alla på spårvagnen från mannen som skriker för att spikarna är i vägen. Jag förstår inte. Jag förstår minst hur den prydlige mannen tänker. “Ja, jag har glasögon och allt.” Ja, det resulterade ju bara i att han blev kallad “golfetta”. Fniss.

Jag ville bara vara ledig. Lite grann. Är det så mycket begärt? Vad ska man göra för att slippa all den här pressen. Klippa tanken är ju bra, men handlingen? Klippa handlingen. Ta bort sovtimmarna verkar vara det enda rätta utan att såra människor. Liket. Flytta till Antarktis. Inte så kul. Inte martyra. Sova är lyx. Nu har jag fått lyx i två dagar, herregud, vad begär du människa? Åtta timmar utan tankar och press, det är lyx. Lyxhelg. Men nu är det dags igen. Redan sen. Springa. Flås. Flåset i nacken. Flåset tills du dör.