moody market

Grrrr, ååååh, förbannade pengar. Sur på mig själv också. Jag vill inte bry mig, men det är klart att jag gör, bara för att fixa det sista. Men Stieg Larsson-historien, herregud, girighet. Hur långt får girigheten gå i en familj, varför kan man inte dela. Det är ju det familjer är till för. Jag fattar inte människan, man delar väl. Man frågar väl om man tar sista biten. Fast det händer faktiskt. Det händer, snälla brorsor och snälla syrror.

För mig är det Lyxfällan nästa … Nä, jag tycker jag varit lite snäll i alla fall. Även om inte öl-Johan tycker det.

Igår blev jag lite glad och lite ledsen. På väg hem från grill och linbana dyker tre glada män upp i spårvagnsdörren och barrikaderade sig vid mig. En verkade helt nykter och höll koll på de andra, en lite småsluddrande och den tredje helt väck. Så väck att det tog cirka fem minuter att ta sig på och av spårvagnen svajandes vid spårvagnsstolparna som göteborgska lianer. Sen skulle det såklart börja snackas. Han fixerade sin blick vid min röda väska, sa han, “den är så röd”. Mjae, snarare var blicken långt borta i drogernas land, 28 bast och så fruktansvärt borta, lite läbbigt, fast man ser ju aldrig sig själv när man är nere i horisontalläge. Det glada var dock att det var radiokungen som satte sig bredvid mig och han verkade faktiskt helt nykter, det är första gången jag sett honom så städad någonsin, eller har jag bara varit fördomsfull tidigare. Radion var såklart på säkert avstånd i fickan som han fingrade på, men det förblev tyst. Det är något på gång alltså. Men att han skulle vara 45 bast, mjae, det var väl att ta i … eller, jag menar han har ju suttit längst bak i bussen i hundra år … eller är det bara jag som är gammal …

Okej, lite kul har jag sett idag också.

Ledsen för den trista upplösningen, de hade låst det andra klippet.

Tittar på teve tills Mordkomissionen kommer. Då är jag så trött så jag somnar efteråt. Sen börjar en ny dag nästa dag. Då börjar jakten på tiden igen. Jag tog en tidspaus. Det får man inte. Egentligen. Då kunde man läst en bok åtminstone. Dekadens.

Jaha, då hade man blivit vuxen på riktigt. Sa till en snorunge som kastade en pappersmugg i ån … bitter-tanten. Fast jag är nöjd. Men inte med att Caruso sätter på sig solglasögonen när han går in i hissen, går IN I HISSEN. Där gick väl ändå gränsen … Och hur mycket tjänar man på CSI i USA, boende i privata skyskrapor, lär ju inte vara på Gunvald-nivå i alla fall. Over and out från bittertackan. Nu verkar en dålig film börja på teve.

Vad hände egentligen. Det bara dök upp fåglar i alla möjliga märkliga situationer. Galen fågelattack, men väldigt underhållande. Det började med en notis i Svensk Bokhandel #9:

Ja, vad ska man säga om “The land of Freedom” … Ett snett leende kanske över hur de orkar. Och tacka dem för att de drar igång marknadsföringen för böcker för lika rättigheter, för vem blir inte nyfiken på att läsa denna boken nu. (Nu har jag visserligen inte läst den ännu, är såklart inköpt, men jag har svårt att tro att den handlar om annat).

Fågel nummer två var bara en liten rolig skylt jag råkade komma förbi och kan samtidigt passa på att tipsa om den högtflygande sajten we love typography.

Sist men roligast är ju ändå detta, ett vingklipp ur “Våtmarker” av Charlotte Roche:

“Förr, när det fortfarande fanns en intakt familj, stoppade mamma fågel till allas vår glädje runt jul. Då stoppar man in en liten vaktel i en liten höna, hönan stoppar man i en anka, ankan stoppar man i en liten gås och gåsen stoppar man slutligen i en kalkon. Anusen på respektive djur måste då förstoras med ett par snitt. Och sedan gräddar mamma alltsammans i vår ugn som är extra stor just för denna maträtt. En proffsugn. Ur den kommer det mycket gas om man vill. Mellan varje fågel lägger hon alltid en massa baconskivor, annars torkar alltihop ut eftersom det måste gräddas väldigt länge för att värmen ska kunna borra sig igenom alla fågelskikt.”

Hmmm, känns som att det blir väldigt många ben att sila mellan tänderna …

Alejandro Fuentes Bergström, om vikten av att läsa det finstilta.

Det var ju en helskön video till också – det visste man inte.

De vadade i brösthöjd i floden. Ja, men var är den någonstans nuförtiden. Var ska de sitta för att de ska se snyggt ut. Jag vet ju liksom var de naturellt sitter, men det är ju inte så vackert nuförtiden. Det skulle man ju egentligen benämna som midjehöjd om man skulle beskriva en vattennivå. Men var ska de vara egentligen. Är det okej att de hänger något under armålan, eller ska de vara parallellt ? (Vilket i och för sig skulle bli en ekvilibristisk hudtänjning). Sen det där med att man alltid ska välja, antingen skåra i axel eller skåra runt revbenen. Åh, vad man är avundsjuk på de som inte behöver vara med om att upptäcka att den bh som satt faktiskt riktigt bra, hade blivit en D-kupa. Fan, jag skulle ner till B. Jag får lätta upp humöret med att läsa vidare om pehån i “Egalias döttrar”.

Häromdan råkade jag hamna bredvid ett par som båda led av mental oro, tror jag. Kvinnan var så glad över en sak som rett upp sig och de skulle egentligen ut på fler ärenden på stan, men så sa kvinnan: “Man ska vara glad att man får gjort en sak per dag, det ska man vara glad för”. Och så verkade de besluta sig för att bara ha gjort den saken den dagen. Och var väldigt glada över det. Tänk om man kunde leva i en sån värld. Kan man öka sin mentala oro för att sänka den? En sak per dag …